Mod

Året är 1991 och jag går i femte klass. Vi har precis haft gympa och nu är vi i omklädningsrummet. Jag har bytt om från min alldeles för stora vita t-shirt med trycket “Mjölk ger starka ben” och neongröna cykelbyxor med tillhörande “USA- sockar”. Det är vita strumpor som liksom gick att hasa ner och på så sätt bilda stilfulla veck. Väldigt populärt. Jag tror jag hade svarta Reebokskor (kopia) med kardborreband också.

Det är varmt i rummet från alla duscharna som varit igång och vi tjejer har klätt på oss och håller på med det sista piffet av frisyr, smink och skvaller. Thu-Trang, som är den enda asiaten på hela skolan, går i vår klass. Hon har tandställning och luktar konstigt. Hon lärde oss att äta nudlar som chips, man tar bara och häller kryddorna över, skakar påsen och voilà: en delikatess.

Thu-Trang kommer in i badrummet där jag står och försöker platta ner min lugg. Hon säger att hon vill prata med mig och stänger dörren efter sig.
- Du...jag gillar dig, säger hon.
- Jaha? Ja jag gillar dig med? säger jag och menar inte riktigt vad jag säger. Jag kan inte förstå varför men situationen känns obehaglig.
- Ja men jag gillar dig inte bara som kompis utan så som en kille gillar en tjej, säger hon blygt och tittar ner i golvet.

Världen stannar och jag fattar ingenting. Det hon säger går inte in. Jag är livrädd för att hon ska hoppa på mig så jag tiger och ignorerar henne tills hon går därifrån. Snacket går om att hon sagt ungefär samma sak till några tjejer till. Alla tycker hon är helmysko, ingen vill vara hennes kompis och tillslut byter hon skola.


 Thu-Trang är den modigaste 11-åringen jag vet, därför vill jag hylla henne. Hon och alla andra som vågar säga vad de tycker och tänker.

Här följer ett citat från en klok kvinna jag nyligen upptäckt:

“MAKE STATEMENTS also applies to us women: Speak in statements instead of apologetic questions. No one wants to go to a doctor who says, “I’m going to be your surgeon? I’m here to talk to you about your procedure? I was first in my class at Johns Hopkins, so?” Make statements, with your actions and your voice.”
― Tina Fey, Bossypants

Bysthyllaren tipsar

Vad kul att du gillar Bysthyllarens blogg! Här följer några tips på hur du kan hålla dig á jour med vad som händer här på bloggen.

Är du en person som använder mail-påminnelser för att hålla ordning i ditt liv? Vill du dessutom vara först med att få läsa Bysthyllarens artiklar som alltid handlar om viktiga och coola kvinnliga förebilder?
Fyll i din mailadress i spalten till vänster så kirar vi det.

Du kan också följa bloggen som medlem i Blogger eller om du har ett Googlekonto. Klicka på länken i vänsterspalten som heter "anslut dig till webbplatsen".

Följ bloggen via länkarna

Vill du veta mer om vem Bysthyllaren är? Klicka på länken "visa min profil" längst upp till vänster.

Hör gärna av dig om du har frågor, kommentarer eller annat trevligt.

Väl mött/

Bysthyllaren

Elise "Ottar" Ottesen-Jensen

-Hur såg din far ut?
- Han var lång, smärt, svartlockigad. Han var tjusig, säkert en kvinnotjusare också (skratt). Han sjöng, spelade, han diktamerade.
- Och din mor?
- Ja, jag känner ju inte mor annat än från den tiden då hon redan hade blivit trött och gammal. Mina syskon berättar för mig att mor hade varit en ståtlig kvinna. Nu minns jag henne mest som genomskinlig.

Det är Gud som är överhuvudet hos familjen Ottesen-Jensen i Norge. Gud och sedan far som är präst. Året är 1886 när Elise föds fram ur hennes mors allt mer sargade kropp. Elise blir då 17:e barnet i en skara som kommer att växa sig till 18.


En dag frågar grannen Gunnar Elise:
- Tror du att allt din far säger i predikstolen är sant?
- Sant? Kunde det vara så att det som sägs i kyrkan inte var sanning?
Tvivlet föds hos Elise och det är detta tvivel som för henne framåt i livet, som gör att hon ifrågasätter orättvisor och kämpar för kvinnors rättigheter i hela hennes 87-åriga liv.

Grannen Gunnar planterar fler tvivel i Elises medvetande:

- Tror du att din far plågar din mor om natten ännu?
Detta triggar en enorm sexualångest hos Elise som gör att hon inte vågar gifta sig innan hon fyllt 28 år.
Elise vägrar konfirmera sig och börjar studera till tandläkare men blir tillslut journalist. När hennes syster tar sitt liv på grund av att hon av deras far tvingats iväg på ett hem för att föda och adoptera bort sitt barn, då tänds kampglöden hos Elise.

Från 1920-talet och framåt ägnar Elise all sin tid åt att föreläsa om sexualkunskap. Hon är fast besluten att förbättra människors, och framförallt kvinnornas, levnadsvillkor. Trots risken att hamna i fängelse turnerar hon runt om i Sverige och provar ut pessar till 1800 kvinnor.

Elise är för fri abort, för preventivlagarnas avskaffande (det var olagligt med preventivmedel på den tiden), för homosexuellas rättigheter. 1933 startar hon Riksförbundet för Sexuell Upplysning, eller RFSU som det är mer känt som. Ottar, som Elise kallar sig, är också namnet på den tidning som RFSU ger ut.

 "Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet."

PLAY LIKE A GIRL

June och hennes syster Jean Millington föds i Manilla, Filipinerna, tidigt 1950-tal och går där i amerikansk skola. De lider av en del sociala problem då de blir utfrysta i skolan pga sitt ursprung och även utfrysta av barnen i grannskapet pga att de går i amerikansk skola. Ett mobbingens moment 22. 

Utan vänner tar systrarna sin tillflykt till musiken och repar i stort sett varje dag. Systrarna har turligt nog musikintresserade föräldrar så instrument finns det gott om och kärleken till musiken blomstrar.

Familjen flyttar senare till USA och i början av 1969 bildar systrarna rockgruppen Fanny. Det är nu historia skrivs. Gruppen är rockhistoriens första ”all- female rock group” och marknadsförs därefter.

Detta är före Joan Jett och hennes The Runaways. June spelar imponerande bra gitarr och bandets sound är rockigt med inslag av blues och funk. 

Deras spelningar blir uppmärksammade och bandet blir inbjudna att spela in en skiva i Beatles studio i London. De turnerar med Chicago och spelar bl.a. på Whiskey a Go-Go. Trots framgångar live så lyckas de inte slå ordentligt på skiva, antagligen pga få seriösa recensioner i en mansdominerad musikpress.

- Jag minns ett gig i England där klubbägaren sa till oss: ”Här är tjejernas loge och här är bandets”.

Att ideligen bli identifierad med sitt kön och inte få ett riktigt erkännande som musiker tog hårt på June som lämnar gruppen 1974. Hon åker till Woodstock och finner sitt inre lugn genom buddhismen.

June fortsätter sitt arbete inom musiken. Hon börjar jobba som producent och studiomusiker för det feministiska skivbolaget Olivia Records. På 1980-talet startar hon sitt eget skivbolag, Fabulous Records och 1986 grundar hon tillsammans med sin partner Ann Hackler ”The Institute For the Musical Arts” (IMA). 

IMA är ett ideellt centrum med fokus på kvinnor och musik, särskilt för kvinnor med utländsk bakgrund. Där undervisar June bl.a. i studioteknik och arbetar som mentor åt kvinnor som vill jobba i musikbranschen. Centret finns än idag och har årliga sommarkollon för tjejer som vill spela musik.

June brinner lika mycket för musik som för jämställdhet och visar det med sitt otroliga engagemang och gedigna arbete mot orättvisor inom musikbranschen. June har under sommaren lyckats samla in $15 000 till ett projekt hon kallar ”Play like a girl”. Det är en samlingsskiva med låtar som June och hennes syster spelat in, men också låtar som tjejerna på sommarlägret skapat. 

I skrivandes stund är de nu 60+ systrarna Millington ute på turné och sprider sitt budskap och sin musik vidare.

Jean och June Millington

om mani padme hum

"I cried bitter tears more than once, having the profound feeling that life was going by, that the days of my youth were going by, empty, without interest, without joy. I understood that I was wasting time that would never return, that I was losing hours that could have been beautiful. My parents - like most doting parents who have raised, if not a large eagle, at least a diminutive eaglet obsessed with flying through the air - could not comprehend this in the least and, although no worse than others, they did me more harm than a relentless enemy." Alexandra David-Néel: äventyrare


Jag står på en parkeringsplats längs med motorvägen och försöker få lift. Jag är på väg till Paris och det har jag varit de senaste 48 timmarna. En lastbil stannar, den ser ut att komma från Polen. Föraren är i trettioårsåldern, smal och rakat huvud. Det är inte förrän jag sitter bredvid honom som jag märker hur speedad han är. Ögonen står rätt ut och han rycker med huvudet. Han ser helt galen ut.

- Only go a bit. I must sleep, säger han.

Jag minns plötsligt historier jag hört om hur lastbilschaffisar proppar sig fulla med amfetamin och kör tills de stupar. Det är precis en sådan chaufför jag har hamnat bredvid, tänker jag, och nu har han mitt liv i sina händer.

Jag har sovit lika lite som min chaufför och jag gör allt för att hålla mig vaken. Somnar jag så dör vi, tänker jag.

Jag vaknar av att vi sladdar in på en parkeringsplats längs med vägen. Av hastigheten att döma så har min chaufför inte riktigt kontroll på läget. Lastbilen stannar med ett ryck.
- Must sleep, säger han och pekar på dörren. Här slutar vår gemensamma färd. Jag kliver av, lättad. 

Det doftar kamomill och solen strålar skönt i ansiktet. Jag lever. Jag känner mig fri.

I handen har jag en pjäs. ”Lidia” heter den och författaren är Alexandra David Néel. Hon skrev pjäsen under pseudonymen Alexandra Myrial.

När hon var sex år gammal gick hon aldrig och la sig utan att ha läst och mediterat över en vers i bibeln. Dagen hon gick över till andra sidan var hon 101 år gammal och året var 1969. Åren däremellan gör hon följande:

* cyklar genom Europa
* studerar vid Sorbonne och blir erkänd i Frimurarsällskapet
* skriver en bok om anarkism
* reser genom hela Indien och bor länge i Himalaya
* studerar kristendomen, islam, buddhismen
* lär sig sanskrit och träffar många gurus
* reser till Nordafrika

Alexandra David-Néel är äventyrare, upptäcksresande, forskare. Hon är nyfiken och rastlös.

Hon förnyade sitt pass vid 100-års ålder för att göra en sista resa till Indien.