Gott Nytt År!

En av mina absoluta favoritidoler får representera det nya året. Helen Hunts rollfigur Lynne Stone i Girls just wanna have fun är tuff, cool och målmedveten. Precis som DU.

Vi ses nästa år!

/Bysthyllaren

Fredsduvor i vår tid #2

Jane Addams 1860-1935

Jane Addams är första amerikanska kvinnan till att få fredspriset tilldelat sig. Hon är feminist, arbetar för alla människors lika värde och fördömer krig.

"Old-fashioned ways which no longer apply to changed conditions are a snare in which the feet of women have always become readily entangled."

Hon köper ett hus i Chicago tillsammans med sin "vän" (läs: älskling) Ellen G. Starr. Huset blir som ett enda stort folkbildningsnäste där det erbjuds dagis för barn, fritidsgård för ungdomar och kvällskurser för vuxna. Redan andra året besökte i snitt 2000 personer/vecka huset som nu kallas Hull House och är det självklara valet för sociologiska diskussioner och debatter.

Hull House växer och får fler och fler hus, alla med olika specialitéer: konstgalleri, kök, café, skola, simhall, tjejklubb, bokbinderi, ateljé, musikskola, teater, bibliotek, arbetsförmedling, museum.

Utan att överdriva vill jag påstå att Jane skapade ett samhälle. Ett samhälle som var byggt på solidaritet och hjälpsamhet.

Chicago Gay and Lesbian Hall of Fame hedrar Jane Addams och hyllar henne för "hennes tröttlösa och passionerade arbete för fred, jämlikhet och rättvisa för alla förtryckta och utnyttjade människor samt hennes exemplariska roll som förebild både historiskt och idag."

Fredsduvor i vår tid #1

Ellen Johnson Sirleaf tackade många kvinnor i sitt fantastiska tal i Norge på senaste Nobelprisgalan. Jag blev såklart nyfiken på vilka dessa damer är. 

Bertha von Suttner fick Nobels Fredspris 1905.
Hon var tjenis med Alfred Nobel själv och han berättade för henne att han hade planer på att skapa ett fredspris.

Det kändes väl naturligt att prata om fredspris med Bertha med tanke på allt hon höll på med. Bertha använde sin penna i sin kamp för fred och hennes penna var vass. Hon skrev böcker, artiklar och reste runt och föreläste om fred.

Hennes mest kända bok är "Lay down your arms" där hon tydligt beskriver konsekvenserna av krig, en bok som fick folk att riktigt tänka efter.

1908 pratade hon om ett enat Europa som enda utväg undan katastrof. Hon varnade alla om riskerna med att använda flygplan inom militären t.ex. Hon slapp se starten av första världskriget tack vare cancer som tog henne till andra sidan 1914.

Det är Bertha vi ser på 2-euromynten.

Fredsduvan Ellen

Ellen Johnson Sirleaf

Jag sitter med håret i handduksrullad turban
öronen viker jag ut
glasögonen är på

Hela min uppmärksamhet är riktad och siktad
mot damen i bild

Hennes ord håller mig fast i soffan
men ändå flyger jag bort till fjärran land

Hennes aura strålar av ett himmelskt sken
Hennes röst ger mig hopp och väcker beundran

"If I might thus speak to girls and women everywhere, I would issue them this simple invitation: My sisters, my daughters, my friends, find your voices!"

Myt, verklighet och förbannad lögn

Jag googlar "kvinna" och får först wikipeedias länk som förklarar ordets innebörd, sedan en novell/bok av Åsa Welin som heter Kvinna och kåt, tätt följd av brottsrelaterade länkar av typen "kvinna levde med mördad man". Det är kvinnorna som begått brotten i alla artiklar. Googles annonser på sidokanten av skärmen var 100% dejtingannonser som t.ex. "snygga baltiska kvinnor", "unga ryska kvinnor". Andra artiklar att läsa handlade om sug efter choklad och godis samt en video på världens minsta kvinna.

Wikipeedias bild av en kvinna

När jag googlar "woman" kommer två länkar till wikipeedia först. Den ena förklarar ordet "woman" och den andra berättar om filmen "pretty woman". Här slipper jag annonser på högerkanten men alla länkar handlar om mode. Utom en länk som faktiskt handlar om problemet med papperslösa kvinnor.




Jag är så nyfiken nu att jag inte kan låta bli att även googla "man". Jag behöver inte ens göra två olika sökningar för det heter ju man i både Sverige och i England/USA. Så bra. Jag googlar och möts av "truck", "industrial player", "diesel & turbo" och "starke man". En länk om en skottskadad man och en om en tidning för män (Slitz). Inga annonser.


Behöver verkligen internet spä på myten om att kvinnor är skvatt galna sexobjekt, beroende av choklad och små på jorden? Att män älskar stora maskiner, är starka och dricker diesel till frukost?


Jag blev såklart ännu mer nyfiken och läste båda wikipeedias artiklar om kvinna respektive man. Där kan vi tala om en verklighet som är målad i svart och vitt. Jag fick faktiskt en obehaglig rysning i hela kroppen när jag läste de texterna. Mitt tips till dig är att hålla dig borta från sådana fast förankrade föreställningar grundade i biologin. Bättre att du läser något uppiggande, typ NEMI. Hon har jag läst hela morgonen och även om hon också delar vissa åsikter med wikipeedia så gör hon det i alla fall med humor. Och då är det lättare för mig att vifta bort det som någons annan sanning.


Jag varnar för att annonserna på bloggen nu kan vara av samma osmakliga typ som de jag beskrev ovan. Skulle det hända får jag ta och läsa allt finstilt och försöka bli av med dem.

Vit Jul

Jag blev nyss ambassadör för kampanjen ovan. Klicka här och bli det du med!

Ja till Liv

 Liv Strömquist är vår tids absolut skarpaste serietecknare, illustratör, debattör. Hennes serier hör hemma i skolbänken och då menar jag som kurslitteratur och inget annat. Hur skulle världen se ut om alla skolbarn fick läsa "100% fett" istället för "Röda rummet"?

Varje seriestrip hon skapar är vass, kritisk och uppbackad av en mängd fakta. Hon kritiserar rådande maktstrukturer, samhällets syn på kvinnor, heteronormer, kärnfamiljen etc etc.



Hon för många kvinnors talan och berättar hur kvinnorna bakom de kända männen egentligen hade det. T.ex. får man i boken "Einsteins fru" veta hur Priscilla Presley levde i terror och kontrollerades hårt av hennes man Elvis Presley. Genom att hela tiden gräva in på djupet av alla mörka sanningar får vi som läsare veta mycket mer än vad vi i många fall vill veta. För ville vi det skulle vi ju redan veta det.

Liv är på det sättet också väldigt modig som hela tiden dyker in i historier och tar reda på fakta och därmed inte nöjer sig med allmän bildning.

"Man ska aldrig lyssna på människor som säger att man måste acceptera verkligheten som den är. Det finns alltid en annan väg att gå."

Hon har många bra böcker till försäljning. Jag rekommenderar alla.

Fire

- Vad är det bästa med att göra film?
- Den första visningen. Det kan ta flera år att göra en film och att äntligen få se det man skrivit få liv på duken är magisk. Det tror man inte när man sitter vid sitt köksbord en kall och snöig kväll i Toronto och skriver ner sina idéer. Men tillslut ser man de få liv, alla karaktärerna i kött och blod. Hur skådespelarna fångar den där känslan jag velat få fram. Oslagbart.


Filmen "Fire" har premiär i Indien sent 1990-tal. Filmen handlar om två kvinnors kärlek till varandra samt problemen de möter i det patriarkalt styrda hem de lever i. Kontroversiellt, vågat och väldigt vackert. Men filmen möter stort motstånd och flera biografer stormas av religiösa fundamentalister.

- Om de bara hade använt arabiska namn i filmen istället för hinduiska! utbrister en starkt troende Hindu. Nu svartmålar hon ju oss hinduer!

"Hon" heter Deepa Mehta och är sedan 1970-talet bosatt i Toronto, Canada. Deepa är född i Punjab, Indien och uppväxt i New Delhi.

Jag fastnar för Deepas film Fire eftersom den är så otroligt kontroversiell. Ni som har varit i Indien har nog märkt att könsrollerna är extremt tydliga och starka. Jämställdhetsrörelsen tar inte direkt  mycket plats. Jag har haft många långa diskussioner med indiska kvinnor som inte velat bada i havet trots 40 graders hetta pga att de inte får det för sin religion. Badar de så sitter kläderna åt och det frestar män. Männen å andra sidan lunkar omkring i små hudfärgade kalsonger och badar bäst de vill. De kvinnor som faktiskt vågar bada gör det alltid i grupp och med kläderna på. Bikinis står vi västerlänningar för.
Att en film som Fire har premiär i 90-talets Indien är rock'n'roll i mina ögon.

- Kvinnor som bor och lever i Indien och som fick se filmen i förväg sa till mig att de blev stärkta av den. De säger att den är sann, ärlig, säger Deepa.
Deepa har lätt för att uttrycka sig i intervjuer och hon talar med klarhet och utan minsta tvivel. Hon utstrålar självsäkerhet och intelligens.

                                                              Se trailer via länken

Mod

Året är 1991 och jag går i femte klass. Vi har precis haft gympa och nu är vi i omklädningsrummet. Jag har bytt om från min alldeles för stora vita t-shirt med trycket “Mjölk ger starka ben” och neongröna cykelbyxor med tillhörande “USA- sockar”. Det är vita strumpor som liksom gick att hasa ner och på så sätt bilda stilfulla veck. Väldigt populärt. Jag tror jag hade svarta Reebokskor (kopia) med kardborreband också.

Det är varmt i rummet från alla duscharna som varit igång och vi tjejer har klätt på oss och håller på med det sista piffet av frisyr, smink och skvaller. Thu-Trang, som är den enda asiaten på hela skolan, går i vår klass. Hon har tandställning och luktar konstigt. Hon lärde oss att äta nudlar som chips, man tar bara och häller kryddorna över, skakar påsen och voilà: en delikatess.

Thu-Trang kommer in i badrummet där jag står och försöker platta ner min lugg. Hon säger att hon vill prata med mig och stänger dörren efter sig.
- Du...jag gillar dig, säger hon.
- Jaha? Ja jag gillar dig med? säger jag och menar inte riktigt vad jag säger. Jag kan inte förstå varför men situationen känns obehaglig.
- Ja men jag gillar dig inte bara som kompis utan så som en kille gillar en tjej, säger hon blygt och tittar ner i golvet.

Världen stannar och jag fattar ingenting. Det hon säger går inte in. Jag är livrädd för att hon ska hoppa på mig så jag tiger och ignorerar henne tills hon går därifrån. Snacket går om att hon sagt ungefär samma sak till några tjejer till. Alla tycker hon är helmysko, ingen vill vara hennes kompis och tillslut byter hon skola.


 Thu-Trang är den modigaste 11-åringen jag vet, därför vill jag hylla henne. Hon och alla andra som vågar säga vad de tycker och tänker.

Här följer ett citat från en klok kvinna jag nyligen upptäckt:

“MAKE STATEMENTS also applies to us women: Speak in statements instead of apologetic questions. No one wants to go to a doctor who says, “I’m going to be your surgeon? I’m here to talk to you about your procedure? I was first in my class at Johns Hopkins, so?” Make statements, with your actions and your voice.”
― Tina Fey, Bossypants

Bysthyllaren tipsar

Vad kul att du gillar Bysthyllarens blogg! Här följer några tips på hur du kan hålla dig á jour med vad som händer här på bloggen.

Är du en person som använder mail-påminnelser för att hålla ordning i ditt liv? Vill du dessutom vara först med att få läsa Bysthyllarens artiklar som alltid handlar om viktiga och coola kvinnliga förebilder?
Fyll i din mailadress i spalten till vänster så kirar vi det.

Du kan också följa bloggen som medlem i Blogger eller om du har ett Googlekonto. Klicka på länken i vänsterspalten som heter "anslut dig till webbplatsen".

Följ bloggen via länkarna

Vill du veta mer om vem Bysthyllaren är? Klicka på länken "visa min profil" längst upp till vänster.

Hör gärna av dig om du har frågor, kommentarer eller annat trevligt.

Väl mött/

Bysthyllaren

Elise "Ottar" Ottesen-Jensen

-Hur såg din far ut?
- Han var lång, smärt, svartlockigad. Han var tjusig, säkert en kvinnotjusare också (skratt). Han sjöng, spelade, han diktamerade.
- Och din mor?
- Ja, jag känner ju inte mor annat än från den tiden då hon redan hade blivit trött och gammal. Mina syskon berättar för mig att mor hade varit en ståtlig kvinna. Nu minns jag henne mest som genomskinlig.

Det är Gud som är överhuvudet hos familjen Ottesen-Jensen i Norge. Gud och sedan far som är präst. Året är 1886 när Elise föds fram ur hennes mors allt mer sargade kropp. Elise blir då 17:e barnet i en skara som kommer att växa sig till 18.


En dag frågar grannen Gunnar Elise:
- Tror du att allt din far säger i predikstolen är sant?
- Sant? Kunde det vara så att det som sägs i kyrkan inte var sanning?
Tvivlet föds hos Elise och det är detta tvivel som för henne framåt i livet, som gör att hon ifrågasätter orättvisor och kämpar för kvinnors rättigheter i hela hennes 87-åriga liv.

Grannen Gunnar planterar fler tvivel i Elises medvetande:

- Tror du att din far plågar din mor om natten ännu?
Detta triggar en enorm sexualångest hos Elise som gör att hon inte vågar gifta sig innan hon fyllt 28 år.
Elise vägrar konfirmera sig och börjar studera till tandläkare men blir tillslut journalist. När hennes syster tar sitt liv på grund av att hon av deras far tvingats iväg på ett hem för att föda och adoptera bort sitt barn, då tänds kampglöden hos Elise.

Från 1920-talet och framåt ägnar Elise all sin tid åt att föreläsa om sexualkunskap. Hon är fast besluten att förbättra människors, och framförallt kvinnornas, levnadsvillkor. Trots risken att hamna i fängelse turnerar hon runt om i Sverige och provar ut pessar till 1800 kvinnor.

Elise är för fri abort, för preventivlagarnas avskaffande (det var olagligt med preventivmedel på den tiden), för homosexuellas rättigheter. 1933 startar hon Riksförbundet för Sexuell Upplysning, eller RFSU som det är mer känt som. Ottar, som Elise kallar sig, är också namnet på den tidning som RFSU ger ut.

 "Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet."

PLAY LIKE A GIRL

June och hennes syster Jean Millington föds i Manilla, Filipinerna, tidigt 1950-tal och går där i amerikansk skola. De lider av en del sociala problem då de blir utfrysta i skolan pga sitt ursprung och även utfrysta av barnen i grannskapet pga att de går i amerikansk skola. Ett mobbingens moment 22. 

Utan vänner tar systrarna sin tillflykt till musiken och repar i stort sett varje dag. Systrarna har turligt nog musikintresserade föräldrar så instrument finns det gott om och kärleken till musiken blomstrar.

Familjen flyttar senare till USA och i början av 1969 bildar systrarna rockgruppen Fanny. Det är nu historia skrivs. Gruppen är rockhistoriens första ”all- female rock group” och marknadsförs därefter.

Detta är före Joan Jett och hennes The Runaways. June spelar imponerande bra gitarr och bandets sound är rockigt med inslag av blues och funk. 

Deras spelningar blir uppmärksammade och bandet blir inbjudna att spela in en skiva i Beatles studio i London. De turnerar med Chicago och spelar bl.a. på Whiskey a Go-Go. Trots framgångar live så lyckas de inte slå ordentligt på skiva, antagligen pga få seriösa recensioner i en mansdominerad musikpress.

- Jag minns ett gig i England där klubbägaren sa till oss: ”Här är tjejernas loge och här är bandets”.

Att ideligen bli identifierad med sitt kön och inte få ett riktigt erkännande som musiker tog hårt på June som lämnar gruppen 1974. Hon åker till Woodstock och finner sitt inre lugn genom buddhismen.

June fortsätter sitt arbete inom musiken. Hon börjar jobba som producent och studiomusiker för det feministiska skivbolaget Olivia Records. På 1980-talet startar hon sitt eget skivbolag, Fabulous Records och 1986 grundar hon tillsammans med sin partner Ann Hackler ”The Institute For the Musical Arts” (IMA). 

IMA är ett ideellt centrum med fokus på kvinnor och musik, särskilt för kvinnor med utländsk bakgrund. Där undervisar June bl.a. i studioteknik och arbetar som mentor åt kvinnor som vill jobba i musikbranschen. Centret finns än idag och har årliga sommarkollon för tjejer som vill spela musik.

June brinner lika mycket för musik som för jämställdhet och visar det med sitt otroliga engagemang och gedigna arbete mot orättvisor inom musikbranschen. June har under sommaren lyckats samla in $15 000 till ett projekt hon kallar ”Play like a girl”. Det är en samlingsskiva med låtar som June och hennes syster spelat in, men också låtar som tjejerna på sommarlägret skapat. 

I skrivandes stund är de nu 60+ systrarna Millington ute på turné och sprider sitt budskap och sin musik vidare.

Jean och June Millington

om mani padme hum

"I cried bitter tears more than once, having the profound feeling that life was going by, that the days of my youth were going by, empty, without interest, without joy. I understood that I was wasting time that would never return, that I was losing hours that could have been beautiful. My parents - like most doting parents who have raised, if not a large eagle, at least a diminutive eaglet obsessed with flying through the air - could not comprehend this in the least and, although no worse than others, they did me more harm than a relentless enemy." Alexandra David-Néel: äventyrare


Jag står på en parkeringsplats längs med motorvägen och försöker få lift. Jag är på väg till Paris och det har jag varit de senaste 48 timmarna. En lastbil stannar, den ser ut att komma från Polen. Föraren är i trettioårsåldern, smal och rakat huvud. Det är inte förrän jag sitter bredvid honom som jag märker hur speedad han är. Ögonen står rätt ut och han rycker med huvudet. Han ser helt galen ut.

- Only go a bit. I must sleep, säger han.

Jag minns plötsligt historier jag hört om hur lastbilschaffisar proppar sig fulla med amfetamin och kör tills de stupar. Det är precis en sådan chaufför jag har hamnat bredvid, tänker jag, och nu har han mitt liv i sina händer.

Jag har sovit lika lite som min chaufför och jag gör allt för att hålla mig vaken. Somnar jag så dör vi, tänker jag.

Jag vaknar av att vi sladdar in på en parkeringsplats längs med vägen. Av hastigheten att döma så har min chaufför inte riktigt kontroll på läget. Lastbilen stannar med ett ryck.
- Must sleep, säger han och pekar på dörren. Här slutar vår gemensamma färd. Jag kliver av, lättad. 

Det doftar kamomill och solen strålar skönt i ansiktet. Jag lever. Jag känner mig fri.

I handen har jag en pjäs. ”Lidia” heter den och författaren är Alexandra David Néel. Hon skrev pjäsen under pseudonymen Alexandra Myrial.

När hon var sex år gammal gick hon aldrig och la sig utan att ha läst och mediterat över en vers i bibeln. Dagen hon gick över till andra sidan var hon 101 år gammal och året var 1969. Åren däremellan gör hon följande:

* cyklar genom Europa
* studerar vid Sorbonne och blir erkänd i Frimurarsällskapet
* skriver en bok om anarkism
* reser genom hela Indien och bor länge i Himalaya
* studerar kristendomen, islam, buddhismen
* lär sig sanskrit och träffar många gurus
* reser till Nordafrika

Alexandra David-Néel är äventyrare, upptäcksresande, forskare. Hon är nyfiken och rastlös.

Hon förnyade sitt pass vid 100-års ålder för att göra en sista resa till Indien.

Intuition

Jag ligger på en strand i Grekland. Det är minst 40 grader varmt och solen gassar. Vi är ett gäng rosa kroppar som ligger och pressar sig röda. Vi vill egentligen bli bruna men det går inte så bra.

Plötsligt dyker hon upp, min hjältinna. Hon har kängor, kappa och en stor pälsmössa på sig. Hon går med bestämda steg och stannar upp en stund för att tända en cigarr. Hon puffar på den och blåser ut rök som  ringlar majestätiskt upp mot himlen. Det är visst ett glas konjak hon har i handen.
- Så snart en kvinna tänker någorlunda snabbt så kallas det intuition, säger hon.


- Bang! säger Malin. Har du inte hört talas om Bang?
Malin ligger på solstolen bredvid och viftar febrilt med en bok. 
- Nä, vem är det?
- Vet du inte det? Hon är helt fantastisk! Jobbade som utrikeskorrespondent för DN på 40-talet, trotsade varenda norm i samhället och utmanade alla gubbar som stod i hennes väg. Har du inte hört talas om "Kärringen mot strömmen"?!
Kärring? Mot strömmen? Jag är såld. Jag sliter tag i boken och dyker med bränd näsa in i Bangs värld. Den grekiska hettan glöms raskt bort. Nu är det kärringen som kåserar.

Barbro "Bang" Alving reser jorden runt på sina utrikesuppdrag för olika tidningar. Förutom alla artiklar hon skrev under uppdragen finns även en mängd texter om hennes upplevelser under tiden. Hon var sin tids störste bloggare. Hennes språk är klockrent, fyndigt och avslöjar en hög intelligens. Hon bjuder på en bred vokabulär och är väldigt väldigt rolig. Hon är bästa kompis med Elin Wägner, går ur kyrkan och lever ihop med en kvinna. Hur cool kan en dam vara egentligen? Underbart.

Konsten att hylla en byst

Välkommen hit du vackra varelse.

Du har anlänt till bloggen som hyllar kvinnor. Jag älskar kvinnor, jag är själv kvinna och älskar således mig själv. Du känner förmodligen likadant, på ett eller annat sätt. Annars skulle du ju inte läsa detta.


Den här bloggen är alltså tillägnad universums alla fantastiska kvinnor. Jag tänker lyfta fram alla de kvinnor som jag känner får alldeles för lite (oftast ingen) plats i världens mediabrus. Kända eller okända, vardagliga eller extravaganta. Det kommer onekligen att bli en spännande resa.

Vem är jag? Jag tycker om att hylla folk för bra saker de gör och står för. Det sprider positiva ringar på vattnet. Det är faktiskt en konst att kunna hylla någon och verkligen mena det. När hyllade du någon senast? När hyllade du dig själv senast?

I denna första bloggpost vill jag att du hjälper till i hyllandet: ta och ställ dig framför spegeln och berätta för dig själv hur underbar du är. Se där, tack vare dig har nu tusentals kvinnor redan blivit hyllade. Bra gjort!